Det är dags att våga lätta på hjärtat.

Flera gånger om har jag funderat på hur jag ska börja skriva utan att komma fram till något bra. Det kändes som det var dags att förklara var jag hållit hus och bloggen kändes som ett perfekt ställe att få lätta på hjärtat. De gånger jag fotograferat det senaste halvåret är lätträknade och går nog att räkna på mina händer, till och med kanske bara på en av dem. Fotografering har varit något jag brunnit för, något som fått mig att må bättre. Men när inte ens viljan till att göra något man älskar finns där, då är det något som är fel. Det här är min verklighet.  
 
Panikångest, skam och rädsla är vad mitt liv bestått av det senaste halvåret. Känslan av att inte ha kontroll över sin egna kropp är skrämmande. Många gånger har jag på fullaste allvar trott att hjärtat ska hoppa ur bröstkorgen och att jag vilken sekund som helst kommer sluta andas. Oavsett vad jag gjorde innebar allting en sak, rädsla. Rädsla för mig själv, rädsla för ångesten och alla symptom som följde med. Att börja hyperventila, svettas, skaka, få hjärtklappning, fruktansvärd magont och så mycket mer. Tankarna jag hade gjorde inte saken bättre, det blev värre. Svetten rann, händerna skakade och något av det värsta var den fruktansvärda ensamkänsla som kom så fort jag kom utanför dörren. Panikångest när jag åkte buss, var på bio, när jag gick mellan två platser, när jag var hemma hos någon, när jag sov över hos någon, panikångest när jag inte visste var närmsta toa fanns. Vissa saker som jag kämpar för att klara av än idag. 
 
  Min första tatuering, att aldrig glömma bort att andas och att ständigt påminna sig själv, ta kontroll, det är mitt liv.
 
Till en början undvek jag allting som innebar fara för mig. Jag satt hemma, grät, försökte sova, kom med ursäkter och fortsatte att gråta och blev mer frustrerad över sömnproblemen jag tillslut fick. Klart jag stannade hemma, jag ville inte dö av den skrämmande känsla som varje gång brusades upp inom mig så fort jag gick utanför dörren. Det spelade ingen roll hur många personer det var runt om mig i biosalongen, jag var där helt ensam och hjärtat slog som en tickande bomb. Det kvittade om jag hade familjen med mig, jag var där helt ensam och det kändes varje gång att om vilken sekund som helst kommer jag gå sönder.
 
Mitt alarmsystem satte igång och istället för att kämpa emot flydde jag för att komma undan min kropps reaktion. Ångest i form av en panikattack i sammanhang som var väldigt svåra att fly ifrån. Jag kunde sitta i mitten av biosalongen, jag såg alla runt om mig, men ingen var egentligen där. Jag kom ingenstans, kom jag inte därifrån skulle jag dö. Jag var tvungen att fly från faran. Handlingen i filmen mindes jag aldrig någonting av. Allt jag mindes var alla tunga och snabba andetag jag tog och alla hårda och snabba slag mitt hjärta slog. 
 
På grund av allting som tidigare hänt och som jag varit med om fick jag hjälp, en förklaring om varför jag kände t.ex. den ensamhet som alltid kom. Alla situationer kopplade jag till alla de tuffa saker jag varit med om som i sin tur utlöste panikångest och satte igång min kropps alarmsystem. Jag förnekade att jag mådde dåligt men tillslut hörde jag mig själv säga att jag inte klarade det själv längre. Jag var rädd för mig själv och förstod ingenting av vad som hände med mig. Ska det vara såhär? Förtjänar jag att må såhär?
 
Varje dag har varit en kamp och än idag är vissa saker otroligt jobbiga. När man går igenom saker, formar det oss, det påverkar oss. Både negativt och positivt. Jag är starkare än någonsin och jag vet precis vem jag är. Men alla dåliga minnen kommer alltid kvar. De saker man går igenom sätter spår allra längts in i kroppen, där bara en tanke kan sätta igång alla känslor. Jag har inte haft någon ork, ingen lust. Jag minns inte en glad stund som jag hade i höstas. Men nu har jag äntligen börjat le igen. Jag kanske inte kommer kunna njuta av att se den där filmen på bio än, eller kunna slappna av när jag är hos vänner på ett tag. Men det gör inte längre ont. Jag kan kontrollera det, jag kämpar igenom de jobbiga stunderna. Även fast jag måste gråta ibland.
 
Jag har ett mål just nu och det är att så småningom kunna lägga energin på att ha kul istället för att ångesten ska suga all energi ur mig. Jag har som mål att i höst kunna flyga och åka utomlands med min syster. För det finns inte alls på min "jag klarar av" lista just nu. Jag ska göra någonting bra utav det här och hjälpa andra. Ångesten ska inte få ta över mig, det är min tur att ta tillbaka kontrollen. I sommar kommer jag jobba inom hemtjänsten och kommer därför åka runt mycket. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd för panikångesten, för rädd, det är jag. Men jag ska göra det ändå, jag ska ta mig igenom sommaren för att jag vet att det kommer gynna mig i slutändan.
 
Jag ska klara det här, för det kommer göra mig ännu starkare vilket kommer ge mig möjligheten att hjälpa andra med liknande problem. Vi är inte ensamma. Det kommer göra ont och vara kämpigt ibland, tårarna kommer komma. Men jag kommer låta dem göra det. Och blir det kämpigt får det vara det. Jag ska en gång för alla vinna över panikångesten. Jag låter artikeln nedanför tala om det jag vill säga med det här inlägget och min historia ni just läst är en av alla följder det kan få. Och till alla er som kämpar där ute, jag tror på er, det är ni som är starka.
 
"Varje morgon finns det barn som går till skolan och genomlider en dag till i helvetet. De misshandlas, hånas, dödshotas. Vidrigast av allt: Skolan har blivit mobbarnas borg, rektorerna mobbarnas riddare. Som gör de osynliga barnen ännu mer osynliga. Låtsas att de inte finns. Smiter sitt ansvar. Skäms skolan. Så kan vi inte ha det." Artikel tagen ur aftonbladet, läs resten här 

Kommentarer
Postat av: Syster

Älskar dig💕 du kommer fixa detta, precis som du alltid gjort med allt. Du är stark som sten bara du tror på dig själv. Jag är inget utan dig💕

Svar: Så glad att jag har dig, älskar dig!
Jenna

2014-04-09 @ 21:14:06
URL: http://merajosefine.blogg.se
Postat av: Jennelie Danielsson

Herregud vad stark du är Jenna! Fortsätt som du gör, styrke kramar! ❤️

Svar: Tack Jennelie, det värmer verkligen. Jag kämpar på. Kramar!
Jenna

2014-04-09 @ 21:46:47
Postat av: Lina

Herregud, fick världens gåshud av det här inlägget! Fan vad grym du är!! Kämpa på Jenna. Du är bäst <3

Svar: Skönt att våga skriva av sig äntligen. Tack Lina, du finns där alltid oavsett! Tacksam över att ha dig som min vän! Massa kramar <3
Jenna

2014-04-09 @ 22:26:39
URL: http://linawestrins.blogg.se
Postat av: Jannice

Ångest är ett sattyg men du är på rätt väg. Jättemycket lycka till! Och tatueringen, hur bra som helst. Snyggt!

Svar: Tack så jättemycket, det värmer verkligen! Tatueringen gör mer nytta än vad man tror, tack igen!
Jenna

2014-04-11 @ 09:47:33
URL: http://rockginger.se
Postat av: Susanna

You go girl! Tatueringen sitter superbra, ba fortsätt kämpa. Kramar!

Svar: Massa kramar till dig!!! Fina och stöttande kommentarer hjälper en mer än vad jag kunde tro!
Jenna

2014-04-14 @ 09:54:36
URL: http://allaandradagar.blogg.se


INNAN DU KOMMENTERAR:

FOTO
- Jag fotar med en Nikon D7100, tidigare nikon d3000
-Tamron AF 17-50mm F/2.8
- Nikon AF NIKKOR 50mm 1:1.8
- Tamron AF 70-300mm 1:4-5.6
- Nikon AF-S Micro 60mm 1:2.8
- Extern blixt
- Stativ
- Fjärrutlösare

DESIGN
- Jag gör alla mina designer i photoshop CS6
- Jag gör inte gratis bloggdesigner
(på grund av att det tar så mycket tid)
- Är du intresserad av en bloggdesign?
Kontakta mig på mailen, jennakarlsson@live.se
- Vill du ha hjälp med något? Kommentera! Jag hjälper mer än gärna till!


ÖVRIGT
- Ställ gärna frågor, finns inga dumma frågor!
- Lägg inte energi på att skriva något du inte kan stå för.
(kan lika gärna kolla upp din ip-adress)





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
"Photography is a way of feeling, of touching, of loving. What you have caught on film is captured forever. . . it remembers little things, long after you have forgotten everything."